Man orkar inte!
Det lilla kräver så fruktansvärt mycket..
Det låter helt sjukt, jag hör det själv.
Men en sån liten sak som att ta mig ut för en runda med hundarna eller göra mig nått att äta, städa, tvätta. Ja allt man i normala fall gör lätt som en plätt! kräver så mycket kraft från mig. Inte för att jag på något sett är lat.
Det är så svårt att förklara.
Man kan bli hysterisk för en sak som man egentligen inte skulle bli hysterisk för.
Jag har blivit mer och mer lätt retlig, lättare för att börja gråta. För ingenting.
Jag skäller på Elias för nått som inte behövs och jag känner mig så hemsk varje gång efteråt.
För han ska inte behöva ta emot all min ilska.
Jag älskar han mer än nått annat och skulle inte kunna tänka mig någon annan än han.
Men allt bara far ur mig och jag kan inte på något sett hindra det.
Jag känner mig så förvirrad och vilsen att jag snart inte vet vem jag tidigare var. Jag känner helt ärligt att jag har tappat fotfästet totalt och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Att behöva leva mellan hopp och förtvivlan är det värsta någonsin. Det önskar jag inte ens min värsta fiende.
Att man börjar gråta för allt. I stort sätt varje dag är så jobbigt. Det går inte kontrolera. ALLT, då menar jag ALLT man ser, hör och gör får en att tänka på barn och hur orättvist allt är.
Det känns som om någon inifrån mig skriker efter hjälp!
Kommentarer
Trackback
